Förra veckan var jag i Stockholm och fick då frågan både en och två gånger – ”Hur orkar du vara så aktiv på internet?”.

Well. Svaret på den frågan är rätt enkel. Det ger mer tillbaka än det tar. Tack vare Twitter cyklade jag cykelvasan (nåja men det var en starkt bidragande orsak), fick en orsak att starta företag, tjänade pengar och träffade framförallt helt enormt mycket roliga människor. Så länge det fortsätter i den andan tänker jag fortsätta var

Länge har jag funderat på om jag ska uppdatera den här bloggen eller bara lägga ner den.

Ni kanske kan gissa vad jag valt för väg? Det blev uppdatera och jag hoppas på lite blogginspiration. Det blir förhoppningsvis lite mer blaj och galej på den här bloggen än tunga blogginlägg om HR-frågor och dylikt. Vill ni ta del av sådana inlägg så rekommenderar jag att ni börjar följa HR Sveriges blogg.

2010 har bjudit på en sak. Utveckling.

Höjdpunkter?

Att glida in på cykeln efter 9 mil i dalaskogarna.

Att se Arcade Fire – också i dalaskogarna.

Vi ses 2011.

Det är förvisso ett par dagar kvar av 2010 men likväl – här är mina samlade bilder från 2010.
Det går i rätt rask takt…

2010 from Johannes Sundlo on Vimeo.

Musik. Jag känner ingen eller har aldrig träffat någon som inte lyssnar på musik. Om det är så att man ”bara lyssnar på radioskval” så lyssnar man ändå på musik.
Jag har klurat en del på min egen musiksmak sedan jag postade bloggposten om The Jezabels. Var kommer ens musik smak ifrån? Har jag ens någon smak? Den här bloggposten blir någon form av tidslinjen, mest för att sortera ut hur min musiksmak utvecklats. Den innehåller dessutom en massa musiklänkar, vill du göra det bekvämt för dig laddar du in min Spotify-lista och lyssnar på den under tiden du läser.

Mitt musikaliska intresse väcktes ganska tidigt vilket jag nog till stor del har mina föräldrar att tacka för. Enligt utsago från min mamma lyssnade hon väldigt mycket på musik när hon väntade mig. Vad jag fick höra under min tid i hennes mage och de närmaste åren efter att jag hade behagat komma till jordelivet var mycket folkmusik och framförallt musikgruppen Fjedur. Jag släpades till Körstämman i Skinskatteberg i tidig ålder där jag förutom Fjedur också fick höra Åsa Jinder och diverse obskyra folkmusiker och körarrangemang. När pappa fick vara med och bestämma så spelades det ABBA, The Beatles och Björn Skifs i hemmet.
För egen del har jag fortfarande någonstans en rätt gedigen LP-samling (för er födda efter 1988 är det en form av uråldrigt och stort ”USB-minne” som man absolut inte fick röra annat än i kanterna) och kassettsamling av barnvisor och då främst Mamma-Mu.

Början till någon form av egen musiksmak som inte var kopplad direkt till människorna i min närhet tog sin fart när jag på outgrundliga vägar hörde Michael Jackson på radio för första gången. I samband med att han släppte plattan Dangerous 1991 visade SVT en inspelad konsert med honom och jag minns att jag satte klockan och gick upp och såg den efter att mamma och pappa gått och lagt sig. Min fadder Eva köpte LPn till mig i julklapp och jag spelade den tills öronen höll på att trilla av. (LPn lånade jag senare ut till min kompis Erik som inte har lämnat tillbaka den än.)

Av någon anledning gillade jag också Vikingarnas ”Till mitt eget Blue Hawaii” väldigt mycket.

I början av 90-talet gjorde CD-skivan storstilad entré och av tomten fick jag 1992 min första CD. Tomten tyckte att Niklas Strömstedts ”Halvvägs till framtiden” nog skulle passa som unge herr Sundlos första CD-skiva. Och så rätt han hade! Tyvärr var det så att utav någon anledning ville inte pappa byta ut sin gedigna LP-spelare mot en CD-spelare. Däremot skaffade min mormor och morfar tidigt CD-spelare så när man var hos dem passade man på och lyssna på Niklas Strömstedts mästerverk. Det dröjde lite innan jag införskaffade nästa CD-skiva men det var å andra sidan en skiva jag länge trånat efter. När vi en lördag var i Uddevalla, dit man åkte för att handla ty i Ed där jag vuxit upp fanns och finns det inte mycket mer än ett par pizzerior och ett par matbutiker, slog jag till på skivan jag längtat så efter. E-Types ”Made in Sweden” med odödliga hits som ”This is the Way” och ”Set the world on fire”. Tror ni jag var kung hemma efter det eller? Jag hade skivan med stort S (och litet kivan).

Mitt första emotionella minne kopplat till musik är när jag på ett mellanstadiedisco fick kyssa en tjej för första gången. (Hon hete Marie förövrigt.) Allt detta till tonerna av Adolphson & Falk – ”Blinkar blå”. Jag vet inte varför jag kommer ihåg just den här detaljen men jag gör det i alla fall.

Efter E-Type följde en period av inköp av diverse obskyra blandplattor som var omåttligt populära på den tiden. Det var Absolute Dance, Absolut Music, Mr Music och allt vad dem nu kallades. För att hålla mig uppdaterad lyssnade och jag spelade in Tracks på P3. Givetvis röstade jag också på de fem jag tyckte var bäst.
Den bästa låten under denna period är utan tvekan Rednex – ”Cotton Eye Joe”.
En stor händelse under mellanstadiet var att Gyllene Tider återförenades. Min kompis Linus storasyter Erika var och såg dem live och jag var oändligt avundsjuk.
För att utöka mina skämspoäng ytterliggare kan jag nämna att jag var väldigt snabb med att skaffa Drängarnas ”I afton logdans”. Dessutom kan jag fortfarande de flesta texterna på den plattan eftersom jag tyckte att dem var så bra.

Under slutet av mellanstadiet och början av högstadiet började Linus storebror (och lite min extra storebror) Anton lyssna på hårdrock. Det verkade fräckt. Både jag och Linus hakade på. Dessutom skaffade vi långt hår. På musiklistan då stod mycket tysk speedmetal och framförallt bandet Blind Guardian. Vi sjöng alla tre i gospelkör samtidigt hur vi nu fick ihop den ekvationen. Alla ville vi också skrika på samma sätt som Kai Hansen i låten ”Lost in the Twillight Hall”.

Under ett scoutläger träffade jag min kompis Eric och han var helt såld på Metallica. Han skickade låten ”One” och jag la till Metallica över bra band. Ett annat band som hamnade på den listan under den här tiden var Offspring.
I övrigt är högstadiet något av en oklar tid. Förutom att Eddie Meduza och Kenneth & the Knutters spelades flitigt i högstadiekorridorerna och att Napster gör livet i Ed lättare. Nu finns all musik att ladda ner. Hänger mycket på pappasjobb om kvällarna. Dom har ISDN och CD-brännare.
Anton och hans kompis Erik började på musikalgymnasie vilket verkade extremt coolt. Förutom att man fick sjunga på lektionstid gick det ju en massa tjejer i deras klass.
Jag sökte in.

När jag började söka in till Kongahälla började jag hänga med Erik och han är nog den som enskilt haft störst inverkan på mitt musikval. Under perioden 1999/2000 introducerades jag för fler nya band och nya musikgrupper än någonsin tidigare. Thåström, Kent, Lars Winnerbäck, och en rad andra artister blev husgudar.
Hösten 2000 släpper Håkan Hellström ”Känn ingen sorg…” och en ny husgud föds.
Parallellt med detta sjunger jag mycket och framförallt mycket musikal. Mitt första framträdande sjunger jag ”If i were a rich man” från Fiddler on the roof. Vi har körsång varje fredag och sjunger ”Love changes everything” där jag, Andreas och Marcus varje fredag tävlar om vem som kan göra den mest snuskiga översättningen.

Sommaren 2001 är för mig en legendarisk konsertsommar. Ser Håkan ihop med The Ark & Uggla. Ett stort ögonblick även om The Ark och Uggla går mig helt förbi. Ser Kalasturnén med både Kent och Thåström.
Hånglar i soluppgången med nyfunnen sommarkärlek till tonerna av Lars Winnerbäck – Du hade tid.
Ser Bad Cash Quartet som under spelningen är Very Bad Cahs Quartet eftersom alla är stupfulla och spelar totalt i otakt. Silverbullit släpper Citizen Bird och deras sound hookar mig totalt.

2002 åks det på festival, Arvika närmare bestämt. Ser det ”nya” bandet Melody Club som spelar på en alldels för liten scen och vi tror på allvar att stället ska gå sönder. En av de bästa spelningarna jag någonsin varit på.
Börjar lyssna på Soundtrack of our Lives på allvar.
Ser Kent igen och är på Håkans spelning i Lisbergshallen. Legendariskt.

I trean på musikallinjen gör man en slutproduktion och vi får straffet att göra Grease. Den blir ändå helt ok.
Rycker in i lumpen. Musiken blir någon form av räddning. På veckorna ålar jag i lera och på helgerna sover jag och lyssnar på musik. Lyssnar på Her Majesty. Sitter på ett sent vaktpass i båten i februari 2004 och får höra Dragosta din tei – slår vad med en kompis att den kommer bli en sommarplåga. Får tyvärr jätterätt men vinner 50 spänn som plåster på såren.

Flyttar till Åre efter lumpen och börjar lyssna på hiphop eftersom min rumskompis Björn gör det. Den mest spelade låten? Bubba Sparxxx – Comin Round.
Håkan, Kent och Lars W hänger med hela tiden men gradvis börjar Lars Winnerbäck kännas mer som Ulf Lundell och fasas ut.
Under säsongen 2006/2007 bestämmer jag och mina kompisar att låten Moskau av Dschingis Khan är säsongenslåt. Spelar fullkomligt sönder den.

Tillbaka i Göteborg och det är återigen Erik som introducerar ett band för mig, Arcade Fire som precis släppt Neon Bible. Börjar använda last.fm och där tror jag att jag nöjer mig. Vill ni se vad jag lyssnat på sedan dess klickar ni bara er in på min profil. Internet och statistik är allt bra fint!

Jag kan bara konstatera en sak, jag gillar musik.